JAG - kaninfarmare?

Krigsåren 1939 - 1945 innebar faktiskt ibland spännande förändringar eller omställningar för alla, unga som äldre och detta även i vårt land, som dessbättre kunde hållas utanför WW2 som det oftast benämns idag - 2 världskriget eller World War 2 (se mer under inlägget om 'svanen').

Det var ju mindre mat av alla slag och även kött var ransonerat MEN - inte allt kött! Kaninkött var inte ransonerat och kunde därmed bli ett värdefuklt tillskott i matförrådet. Min pappa hade en barndomsvän från den trakt i Sverige som han kom ifrån, då bosatt ca 8 km 'hemifrån'. Denna barndomskamrat hade kaniner och en dag satte vi en trälåda på cykelns pakethållare och körde iväg för att köpa starten till 'farmen', två vita kaniner. Lådan hade tidigare använts att ha kol och koks i vid eldning o var 'lite' svart på insidan. Kaninerna var som de på bilden - helt vita med röda ögon. Efter att ha gjort upp affären cyklade vi hem igen och glädjen var stor över att kunna dryga ut matförrådet på detta enkla sätt! Nåväl, vi skulle ju inte äta upp DESSA kaniner utan vi skulle skaffa fler förstås och först nästa generation skulle bli en god 'munsbit' när det var dags. När vi kom hem och glatt skulle visa upp de båda vita kaninerna för min mamma var de inte vita längre utan någonting mellan gråa och svarta = svartgrå - men - de röda ögonen var fortfarande lika röda och vackra. Burarna som gjorts iordning efter alla 'anvisningar' fick ta' emot sina gäster och dessa tycktes också trivas. Namnen Snövit och Snöflingan, som redan tidigt var bestämda fick snabbt ändras till Sotis och Svarten. (Det var nog bara familjen som visste varför de båda vita kaninerna fått så diametralt motsatta namn!). Tiden gick och det blev flera kaniner och helt plötsligt var det tid för slakt - usch då! Pappa skulle inte kunna slå ihjäl en fluga ens o absolut inte dessa husdjur som vi var så fästade vid, 'nej, vi frågar Einar' sa' pappa o Einar åtog sig uppgiften. Han hade egna kaniner och var skomakare med skarpa knivar och och hade därtill vana av slakten. Åren gick och i början av första krigsåret fick jag en lillasyster o vi gömde vita skinn o lät bereda dessa o gjorde en kappa och en 'muff' - en grej att ha händerna i under kalla dagar. Skinnen spändes upp på breda brädor för att torka o så sändes de iväg till Tranås för beredning. Kaninfarmaren - jag - fick fler o fler kaniner och så helt plötsligt kom en förfrågan från hotellet om att få köpa 'några'. Det var givetvis välkommet och jag kände mig som en av farmarna på pampas i Sydamerika ungefär även om de hade kor och jag kaniner. Jag hade inte heller vare sig häst eller lasso att fånga in mina husdjur med!

Helt plötsligt hann inte Einar med att slakta o nu stod vi där 'med skägget i brevlådan'. Vi kunde ju inte åka till hotellet med levande kaniner o ville inte heller säga 'nej' till affären. Dessutom MÅSTE ju kvarvarande kaniner också slaktas någon gång och min pappa vägrade! 'Nej pöjk' sa' han, 'det får Du lösa hur Du vill men jag slaktar dom inte!' Jag var möjligen realist och förstod att jag måste ta' på mig uppgiften. Jag hade också sett Einar och lärt mig av honom. Jag var 16 år då kriget slutade o då hade jag skött 'farmen' själv i 2-3 år och kan därmed ha varit 12-16 år då jag fick klara detta uppdrag o jag fick faktiskt beröm också men jag vill inte säga att jag tyckte om uppgiften. Kaninerna blev levererade till hotellet i tid och hade inte kriget upphört som det gjorde hade kanske leveranserna fortsatt ännu i denna dag.

För övrigt kan tilläggas att kaninkött är mycket gott och alldeles för svårt att få tag i idag. Varje villaägare med en liten gräsplätt borde ha några egna kaniner att dryga ut kassan med och även därigenom minska all belastning på miljön, som förorsakas av långa transporter 'hittan och dittan' och ibland över halva jordklotet för att hämta hem det kött vi idag njuter av - utan ransoneringskort! (Australien, Sydamerka, Nya Zeeland m fl. avlägsna länder).