”Lång dags färd mot natt”

Utan annan jämförelse med Eugene O’Neills pjäs än titeln vill jag nämna om ett sjukhusbesök i förrgår, förorsakat av att min i Tyskland skadade och skickligt opererade vänstra armbåge skulle först röntgas och senare visas upp för ortopedläkare, tid 13.00 respektive 13.30.

Jag har haft glädjen och förmånen att alltid vara frisk och kunde knappast föreställa mig hur svåra de enklaste saker kan bli med endast en arm/hand o hur besvärande denna gipsade del av kroppen kunde vara. Jag hade ju blivit medveten om att ALLT tar längre tid och startade därför med att klä på mig ca 7.30 för att vara klar omkring 2 tim. senare. De enklaste saker som att ta av och på strumpor GÖR man ju bara men inte nu, nej, ett helt ’företag’ för att inte tala om att ta på skjorta och knäppa knapparna och att därtill också få på sig ett par byxor OCH knäppa knappen i midjan och dra till livremmen, vardagsting som ingen ens tänker på i en normalsituation utan bara gör. NU däremot, oj - oj - oj!

Jag åt lite sen frukost och hämtades av min son 12.00 för att var på sjukhuset i god tid. I anslutning till parkeringen funderade vi på tidsåtgången och enades om att 3 timmars parkering skulle räcka!

Vi var på plats i god tid och han ta’ en fika innan röntgenbesöket och efterföljande läkarbesök. Skadan på armbågen hade opererats och den tyska läkarkollegan fick beröm för sitt arbete, gips och stygn (30 st.) togs bort och jag kände en verklig lättnad i dubbel bemärkelse. Denna del av sjukhusbesöket låg ’före’ programmet i tid MEN så hade en svullnad uppstått på vänster ben som följd av fallet vid påkörningen och läkaren tillfrågades. Det såg inte bra ut och för utreda om propp uppstått sändes jag - nu i rullstol - åter till ’röntgen’ där ultraljud gjordes för att upptäcka/utesluta proppbildning.

Resultatet av undersökningen här var bra MEN för att inte ’försvinna ur systemet’ måste jag till akutintaget och ’kanske’ möta en ’medicinare’ där? Till akutintaget kördes jag i rullstol ca 15.30 och anvisades att sitta ner och vänta på att bli uppropad. Det började suga i maggropen på både min son och mig och då sjukhusets kafetéria stängde 17.00 började vi fundera på något att äta men visste inte om vi vågade lämna mottagningen. Min som fråga i inskrivningen och vi skulle ’nog’ hinna, i annat fall skulle jag komma in ’i kön’ när vi var åter efter fikabesöket. Det blev varsin paj och det smakade förträffligt, vilket absolut inte kan sägas om Pressbyråns usla kaffe senare på kvällen. Jag hann också hämta ut två mediciner före 17.00 då sjukhusapoteket stängdes. 17.00-slaget passerades med mycket god marginal och 19.30 bad jag min son höra efter om vi kanske kunde återkomma under morgondagen istället? Detta resulterade i att jag fick visa upp benet för sköterskan och då hon fick se detta ville hon inte ’släppa hem’ mig utan jag skulle invänta läkaren. Väntan fortsatte med uselt kaffe ett par gånger och just då min son skulle ringa anhöriga o tala om att vi inte försvunnit helt i ’apparaten’ blev jag inropad! - strax före 20.00. På undersökningsrummet fortsatte väntan men jag uppfattar varje sådan väntan som ett tecken på att det måste finnas de som är i än bättre behov av vård = att jag inte är så dålig (som jag själv tror). Prioritering sker ju efter olika omständigheter och på ett akutintag måste ju prioritering mera bygga på biologisk ålder än verklig sådan och jag är bortsett från skadan fullt frisk. Här undersöktes hjärta och lungor och ett antal prover togs. När läkaren kom var vi helt ’överens om’ att jag skulle behöva antibiotika för mitt svullna ben o här började ett annat apoteks stängningstider göra sig påminda o jag sa’ och hoppades att vara ute från sjukhuset så att jjag skulle kunna hämta ut medicinen före denna tidpunkt! NIX, tagna prover var inte utvärderade MEN jag skulle få antibiotika i dropp innan hemgång men ’det tar ca 1 timma’. Nåväl, nu börjar timmarna inte betyda så mycket och en timma mer eller mindre - vad gör väl det?

Kaffeautomaten pajade under kvällen och det ’sista’ téet fick jag på undersökningsrummet av personal på mottagningen som sånär börja ta’ mig för en anställd eftersom skift efter skift såg samma personer där, min son och mig!

23.50 var det tid för hemgång men då var P-huset stängt o måste låsas upp av vaktpersonal.

Och nu åter till rubriken, ”Lång dags färd mot natt”, det besök som beräknats till max 3 timmar blev sammanlagt 11 timmar!

Nu återstår en ännu längre dags färd ---, nämligen att öva upp min vänstra arm så att vardagssysslor inte skall behöva ta’ ’hur lång tid som helst’. I denna situation är jag dock oändligt glad att det inträffade inskränkte sig till en knäckt armbåge!