Igår var det sjuårsdagen av ensamhet sedan min hustru somnade in efter en kort tids sjukdom, strax äver 3 månader. Jag hade lite’ svårt att formulera orden igår eftersom dagen, vädret och annat kom alltför nära mig med ’sina’ påminnelser men idag är det konstigt nog lite’ längre avstånd även om det så bara är en dags skillnad.
TID har jag nämnt om tidigare här på bloggen och det är något abstarkt som vi uppfattar olika i olika situationer och då jag blev ensam 2001 kunde jag inte tänka mig att se 7 års ensamhet framför mig men så här efteråt har tiden trots situationen ändå gått fort. Det viktigaste för att ha denna känsla är nog ens egen situation och att som jag ha fått fördelen att vara frisk bortsett från en smärre skada i höstas.Annorlunda vitsippa!
Vädret igår – och idag – som för 7 år sedan, härligt försommarväder med vitsippor i full högtidsskrud. Denna blomma, Anemone nemorosa, fick för mig den dagen en annan innebörd och gav ett nytt budskap förutom det tidigare – vår och kommande sommar – nu ger blomman mig en påminnelse om att skiljas från någon man älskat och delat sitt liv med under en så nära ’mansålder’. Nåja. Vårt äktenskap blev 49 år och vår gemenskap från det vi som unga först träffades blev 54 år. Vitsippan påminner nu alltid om min bortgångna hustru - varför? Jo, barnbarn som var närvarande på morgonen den 8 maj 2001 plockade en bukett vitsippor och satte den i händerna på min just insomnade hustru! Denna syn är svår att radera ut och den gör sig alltid påmind då olika ’dagar’ inträffar och som nu, även i själva blomman – vitsippan! Vi hade som vana att varje vår åka en runda med bilen och titta på de utslagna vitsipporna i vår omgivning och detta var en återkommande glädjestund! Nu känns inte denna ’utfärd’ så trevlig längre och jag nöjer mig med att beundra blommorna i min trädgård och i min närmaste omgivning.
Ett avsked av detta slag känns overkligt och är det också. Det är lätt att förstå människors förtvivlan inför dessa avsked från nära och kära. ”En sista hälsning”, som många skriver på blommor till avlidna ÄR ju förskräckligt och inger inget hopp MEN då är det bra att ha fått en klar förståelse för vad uppståndelsen innebär och att ha en stark tro på den underlättar för oss att leva vidare med saknaden. För mig och min övriga familj känns avskedet som en väntan på ett återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar