Ja, så kan det gå - jag blev nämligen ’lurad’ men kanske aktörerna själva blivit lurade?Varje år just i skarven mellan höst/vinter o ibland när snön börjat falla har jag kunnat iaktta’ ett naturens skådespel i grannens rönn på andra sidan gatan, ett vackert skådespel! Detta träd påminner tidigt om kommande vår med sina nyutspruckna blad och inte lång därefter blommar det rikligt med vita blommor i vippor och strax, ja i varje fall ur mitt perspektiv, så har rönnbären växt ut och de vackra röda knippena hänger där som ett underbart blickfång. Då är det - vanligtvis om åren - bara en fas kvar att vänta på - sidensvansarnas ankomst i en stor flock och deras otroliga kalasande på bären. En sådan dag är det uppskattningsvis 300 - 400 sidensvansar i trädet o de äter totalt rent och frampå eftermiddagen är det dags för flocken att flyga iväg. Några dröjer sig kvar o det har säkert också sin förklaring, som jag kommer till senare.
Jag var borta en vecka i senare delen av augusti och före avresan var rönnen full med bär och jag såg fram emot att möta ’mina’ sidensvansar om någon månad men - tyvärr!!! Just de få dagar jag var bortrest hade de passerat och säkert utfört sitt skådespel i rönnen - den var totalt tom på bär - INTE ETT ENDA hade de lämnat kvar! Trädet på bilden är ett annat närstående träd ett par veckor efteråt men fortfarande fullt med bär som kan ge möjlighet till sidensvans-kalas!
Det kändes tråkigt att ha missat denna årligen återkommande föreställning även om min bortovaro var trevlig på alla sätt och mycket givande /se Öland/.Vad är då SIDENSVANSEN för en gynnare - ja, lite’ av detta skall jag nu notera (hämtat från nät-källor, tack till Er!):
Det latinska namnet är Bombycilla garrulus, som betyder, silkesfärgad som sladdrar. Den är upptill 18 cm och Lätt att känna igen med sin tofs på huvudet. Dräkten är brungrå. Den Gula teckningen på vingarna och stjärtspetsen är karakteristiska, den kan på avstånd förväxlas med starar, men oftast ser man bara sidensvansarna på vintern (och då har stararna som regel redan flyttat söderut.) Sidensvansen är en typisk norrländsk fågel. Under häckningstiden lever den till stor del av insekter, framför allt myggor och bäcksländor. Under resten av året är den en utpräglad bär- och fruktätare, speciellt då koncentrerad på rönnbär. De kan bli berusade, när sockret i bären jäser och alkohol bildas, se nedan.
Namnet sidensvans nämns redan 1577 men är säkert betydligt äldre än så. ”Siden-” syftar på artens mjuka fjäderdräkt. Visserligen är artens stjärt iögonfallande med sin svarta och gula färg, men särskilt sidenlik är den inte. Den karaktäristiska hjässtofsen är onekligen sidenmjuk och kröner fågelns hjässa på ett förnämt sätt. Arten har även kallats snötupp. I södra och mellersta Sverige ser vi denna vackert silvergrå fågel bara under höst och vinter. Då kommer de ofta i stora flockar och plundrar rönnar och oxlar, och man anser att den varslar om kyla. Sidensvansen är sannerligen en märklig fågel! För hundra år sedan fanns det inget bevis för att den häckade i Norden. Man funderade mycket över varifrån den härstammade. I Österrike trodde man att den kom från Böhmen, i Böhmen trodde man att den kom från Sachsen och i Sachsen pekade man ut Danmark. I början på 1800-talet satte en ung finländare igång med stora efterforskningar i nordligaste Lappland. Hela den fågelintresserade världen höll andan av spänning, men resultatet blev lika med noll. Först den 11 juni 1856 hittades ett sidensvansbo av en forskare i Lappland. Senare hittades flera bon i Lappland, mycket beroende på att det betalades upp till 700 kronor för en enda kull. I gamla skrifter kallas sidensvansen för en ”omättlig” fågel och Brehm säger att ”han är en lat och trög sälle som åstadkommer något stort endast i ätandets konst”. Sidensvansen äter dagligen lika mycket som den själv väger. Många gånger kan detta bli sidensvansens stora olycka då en del av rönnbären den äter, med tiden blivit jästa. Detta för med sig onyktra fåglar, som på vingliga vingar lätt förolyckas eller faller offer för hökar eller katter. Ibland kan man hitta hundratals fåglar med brutna nackar nedanför byggnader med stora reflekterande glasrutor som de flugit in i. Sidensvansen är en utpräglad invasionsfågel, och ungefär vart tionde år kan flockar på tusentals fåglar dra ner över landet. Förr trodde man då att dessa vintrar skulle bli speciellt stränga. Dessa invasionsflockar kommer i huvudsak från norra Ryssland. Eftersom sidensvansen är en mycket tillbakadragen fågel och svår att inventera så blir antalet häckningar i Sverige svårbedömt. Särskilt som antalet häckande par varierar kraftigt år från år. Medan det vissa år kanske bara häckar 1000 par så kan det andra år kanske bli upp till 50000 par.Under september till oktober börjar flyttningen söderut och är tillgången på bär dålig i Sverige kan den fortsätta ända ner till de södra delarna av Europa. Sidensvansen återkommer sedan till sina häckningsplatser tidigt, ofta innan snön och isen smält bort.
Av alla trevliga bilder och lärorika artiklar på nätet att döma MÅSTE Sidensvanen vara en mycket omtyckt fågel och i detta instämmer jag till fullo.
Nedan får Du ett par länkar att titta vidare på - håll till godo:
http://www.praktejder.se/images/2006/0601/SidensvansMN-060102.htm
http://www.myra.nu/sidensvans.html
http://www.kalixbandy.com/natur/arter/alltime/sidensvans4.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar