Förlorad vigselring - en storjägares bedrift i vetenskapens tjänst!

Bildtexterna ovan påminde mig om en händelse jag var med om ’för länge sedan’.

På min arbetsplats hade vi en minst sagt mycket mångfacetterad verksamhet med en veterinär som chef. Vid ett tillfälle var ’måsplågan’ som det då kallades ovanligt stor. Då det fanns viss risk för att dessa högtflygande och även högt skränande fåglar tänktes kunna sprida Salmonella skulle detta givetvis ’utredas’. I utredningen ingick att fånga måsar och leverera dem (döda) till ett laboratorium för provtagning.

En av mina arbetskamrater, då ’gammal’ i förhållande till mig, var passionerad jägare och blev - som man blev ’på den tiden’ - ”inkallad” till chefen’. Denne frågade om S fortfarande tyckte om att jaga? Jag ser i min inre syn chefen framför mig då han lite ’illmarigt’ ställde denna i sammanhanget något listiga fråga. S som inte anade oråd utan i tanken ’såg’ något trevligt uppdrag, svarade oförbehållsamt ”Ja”. ”Bra” svarade chefen och fortsatte nu med att beskriva ’projektet. S’ uppgift skulle bli att nacka alla fångade måsar och leverera dem till laboratoriet.

På den tiden diskuterade man inte med chefen och dagen för den stora jakten närmade sig. Ett företag med ett stort platt tak flera våningar upp, upplät plats för en bur med mått ca 2x3 meter och ca 70 cm hög. Som ’tak’ skulle läggas spjälor med ett avstånd av ca 20 cm. Måsarna skulle ju kunna hoppa ner och ta’ det utlagda betet i form av fisk men inte kunna hoppa upp igen och därmed lämna buren. Måsar är klokare än människor - i varje fall när det gällde att söka friheten - de ställde sig helt sonika på ryggen på en måskollega och några lyckades på det sättet nå friheten - för att nästa dag kanske hoppa ner i buren igen o få sig ett skrovmål fisk. Nåväl, en ’avrättningsplats’ iordningställdes och för uppsamling av blodet tömdes sågspån ut på golvet.

Det är här bildserien ovan kommer in i ’bilden’ - minnesbilden! S nackade pliktskyldigast de infångade måsarna o levererade dem till ’labbet’ (som f ö ’beställde’ ett antal varje dag i tro att de fanns uppradade o villigt ställde sig till vetenskapens förfogande - men - inte heller!)

En dag under denna jaktsäsong ringde vaktmästaren L hos företaget som upplåtit fångstplats med tillhörande ’avblodningsplats’ och undrade om S’ fru hette L och jag kunde bara bekräfta detta. Anledningen till frågan var att L i den blodblandade sågspånen sett något glimma till och tagit upp föremålet och funnit en vigselring med inskriptionen ”L ---”.

Vi hade en trevlig stämning på arbetsplatsen där jag vid det tillfället var yngst bland en grupp spjuveraktiga äldre kolleger. Alla hade hört om S’ förlorade vigselring och hur han hemma gick med handen i byxfickan för att inte avslöja förlusten för L. Mina kolleger var mycket trevliga men inte alltid snälla! När det framkom att ringen kommit tillrätta skulle inte detta meddelas S genast utan en skur av frågor mötte S varje gång han kom in till kontoret -”har Du hittat ringen”, ”vad säger L?, ”Hur skall Du förklara detta?” m fl, m fl.

De enda två som inte visste om den upphittade ringen var S och chefen. Han hade dock hört om den förlorade dyrgripen och ställde ofta frågor och försökte också fundera ut något sätt att ersätta förlusten - ekonomiskt! Efter en tid hade vaktmästaren L, den som hittat ringen, lämnat den till jägaren S och nämnt att han ringt och meddelat om fyndet! S kom in till kontoret och avslöjade inget men efter första frågan sa’ han bara ett enda ord, ett ord som inte passar på en sida som denna.

Allt fortsatte som vanligt och storjägaren var trevlig som alltid men han sa’ vid ett tillfälle att han känt sig lurad men han ’kom ju ut i friska luften i alla fall’, den kollegiala samvaron fortsatte och trivseln höll i sig - helt säkert de 42 år jag arbetade där framtill min pension.

Måsarna då, ja, de gav sina liv till vetenskapen utan att Salmonella konstaterades.